Blogg

Nu är det mycket tankar som far in och ut. Jag kan därav inte sova. Men det gör inte mycket än. Blir värre imorgon (eller ja senare idag heter det väl) när man ska gå upp.
Michaela fyller 19 år och det ska man väl fira hela dagen och kvällen. Blir en hel del saker att inhandla med mera så man klarar sej. Sen har jag ju redan fixat Michaelas present^^. Så kommer bli kul att se hur hon reagerar =).
Och kul att hon fyller år en Onsdag då det är karaoke^^. Jag har spikat en låt som hon önskat av mej för tycker att hon som födelsedagsbarn ska få välja i alla fall en låt ^^...Och då blev det en gemensam favorit =).
Sen har jag inte bestämt mej än. Men det brukar jag ju inte bestämma förrän en kvart innan ^^. Men kommer i alla fall typ värma upp med en del låtar innan jag drar dit...Men då värmer man väl upp mer för sej själv.


Annars då? Jo fick lön idag (ja nu idag och inte igår/idag). Det var en rejäl summa jag fick. Men sen gick det lite pengar till hyra och räkningar och en del till sparkontot. =). Sen får jag handla lite mat med mera. Sen får man se va man har kvar. Vill ha pengar kvar till att resa tillbaka till min sötnos i Stockholm <3.

Jag saknar henne enormt mycket. Hon har fått mej hel på de få dagar jag var där. Och jag förstår en hel del av känslorna för henne eftersom att jag längtar och saknar henne så otroligt mycket att det nästan gör ont. Om man längtar så mycket så måste det vara något starkt.

Men här har vi nu en dikt skriven av mej. Ni får läsa och njuta:

Porten stod öppen,
till glädjens katedral.
Lycka i miljoner,
står vid våran dörr.
Kanske vi kan hitta,
den väg vi själva tror på.
Under som lockar alla änglar,
är den kärlek vi båda ger varandra.
© Steve Östmark

Det var kanske inte den bästa dikt jag skrivit men inte den sämsta heller. En fundering jag har just nu är alltså när jag kan få komma till henne igen. Men det är inte en ovanlig känsla. Man brukar ju sakna folk man håller kär. Inte bara i kärlekens tecken utan även vänner och bekanta.
Jag vet till exempel att jag saknar att umgås med Syrran mer. Men när man väl kan som i helgen som va så blir man glad. Var sjukt kul att vara på en annan sorts Karaoke för en gångs skull.
Men jag gillar fortfarande Hedemoras Karaoke mer. Men det var då absolut inge fel på den i Falun men tyckte det verkade krångligt att byta skivor fram och tillbaka.

Men som sagt. Idag (25/8) ska jag fira (Hur det än låter) mitt ex Michaela på hennes 19-årsdag! (Folk får tycka va fabian dom vill om att vi än så länge bor ihop, det är mest för att soc är som dom är). Sen på kvällen är det Karaoke som sagt. Torsdag (26/8) Ska jag hjälpa Sofia att flytta. För det har jag lovat =). (27/8) Fredagen blir det rätt lugnt. Inget planerat va jag vet. Lördag (28/8) är det kulturnatt i Hedemora och då kanske man nattvandrar men är inte helt säker än men blri det nog snart. Och sen får vi se. Om jag får/kan och (dumt att ens tro annat) "vill" (Såklart jag vill) så drar jag till stockholm 29/8 eller 30/8...Men allt beror på. Och om det går för hennes del <3<3<3.
Ja det var den veckan i beskrivning på ungefär va som händer.Sen får man se resten.Det blir som det blir.

Som några av er vet var jag i Stockholm för att träffa en dejt som jag träffat på en gratis dejtingsida. Jag åkte i Måndags eftermiddag. Det var nervöst under dagen men släppte när jag väl hade kommit på tåget och suttit mej till rätta.
Tågresan var inte så värst speciell. Man satt mest och läste i boken "Död tills mörkret faller" eller om man ska va ingående första boken i "True blood - serien". Förväntningar hade jag inga, bara förhoppningar att det skulle gå bra. Man kom till Stockholm C och försökte att leta sej igenom vart man kunde ses. Till slut ställde jag mej vid någon sorts cirkel, typ "hål i marken" och prata med Candy om vart jag var =).
Vi möttes hon och jag och hennes vän Joey. Vi bestämde oss för att åka hem till henne och ta kaffe med mera. Var ju ändå dit vi skulle och sova med så.

Jag kan säga kortfattat att det gick jättebra hos henne. Och de små känslor jag hade för henne innan jag träffade henne blev starkare och mer påtagliga. Nu vet jag i alla fall hur jag känner för henne och hon gillar mej med vilket känns ännu bättre =).

Så nu sitter man här. Saknar henne som bara den. Fick lov att åka hem på Onsdagen eftersom att hon skulle vara så att säga otillgänglig typ hela onsdagen och kanske längre det visste vi inte så var lika bra att åka även fast man ville stanna.

Nu sitter man och undrar när man kan träffa henne igen. Vi vill båda träffa varandra rätt snart. Blir nog i alla fall så att jag drar dit igen för två starka anledningar.
1: Jag mådde bra av att komma bort från Hedemora ett tag eftersom att jag trots allt har bott här hela livet och det e sällan jag kommer iväg härifrån
2: Hon bor ju i Stockholm och ja många i Stockholm har ett rätt stressat och aktivt liv som gör att dom måste göra olika saker. Jag vill inte gå in på va hon i så fall måste göra men jag åker gärna dit igen. Plus att Hedemora kan vara rätt tråkigt ibland men det hindrar visserligen inte ett besök.

Nu bör jag väl ta en dikt som jag brukar för man vill ju ha något som visar min speciella blogg. Dikt som jag just skrivit här:

En våg av saknad,
rullar fram i mitt hjärta.
Fångad av mysiga tankar,
flyr min själ till en drömvärld.
Vår kontakt gav oss lycka,
i tider av fartfylld stress.
När vi en dag ses igen,
blir vår kärlek allt som betyder.
© Steve Östmark

Såklart att man saknar henne. Hon är en jättetrevlig tjej som har haft det svårt i livet. Men alla har väl det svårt. Men vi vet att vi gillar varandra. Hur starkt vi känner för varandra vet bara vi själva. Men man får se. Jag hoppas i alla fall det kan bli något mellan mej och henne. För det kändes väldigt bra att va med henne <3

Nu ska ja göra lite annat. Ha det bra på er alla läsare. MvH Steve

Vi stod där ett tag. Det fortsatte ringa. Sedan ringde det från ett annat nummer. Det var någon annan kompis till henne som hon väntat på samtal från. Hon svarade. Vi gick närmare väggen då det åkte förbi en bil. Jag höll om henne för att säkra henne. En naturlig instingt man har när man bryr sig om någon. Mitt grep om henne var inte så fast eftersom att jag inte ville att hon skulle tycka att jag var för beskyddande utan att hon kunde röra sej med.
Efter en stund la hon på och vände sig mot mig. -"Jag kommer få skjuss härifrån ikväll från en vän. Blir att packa mina saker och sticka." konstaterade hon lugnare än innan samtalet.
-"Okej, ja det är väl lika bra antar jag. Du kan ju inte bli jagad av han hela livet. Hur länge har du varit ute?"
-" Fem timmar ungefär, så lite sliten" sa hon och fick fram ett litet leende även fast det var ansträngt.
-"Ojdå, så länge" Jag kände att det var väldigt länge att vara jagad och gömd på -"Du behöver få lite sömn då."
-" Jo plus att min mage inte mår bra av det." sa hon och la handen på sin mage. Jag kom då på att hon faktiskt var gravid också. Det var något jag hade glömt och inte tänkt på tills jag såg hur stor den blivit.
-"Ja just ja, du måste tänka på det också" sa jag mest tyst för mej själv. La min hand på hennes mage för att känna om jag kände något. Det gjorde jag inte men visste att det fanns något där.
 
Jag vet hur mycket jag bryr mig om henne. Ett av de många själen till att jag sprang till den plats där hon var. Det var ju inte såpass lång väg och jag vill att hon mår bra. Hon har alltid tagit bra hand om mig. Även fast hon har haft otur med olika saker har hon alltid varit en bra vän. Nog har hon gjort saker som varit fel och folk har blivit ledsna, arga och sårade. Men hon är en människa som alla andra och hon gör misstag som hon troligen lär sig mycket av.
Jag har även funnits där för henne när hon behövt låna pengar. Hon har kanske inte alltid betalt tillbaka men jag har inte krävt det av henne. Hon betyder så mycket för mig att pengarna kommer i sista hand.
Hon blev tyst en stund medan jag tog bort handen och vi stod där och fundera. Hon troligen på sitt och jag på allt det som hon har varit med om.
-"Tror det är bäst att du går nu. Thomas och hans kompisar är på väg hit och vill inte att du ska hamna i ett slagsmål med honom" sa hon medan hon började titta sig mer omkring. Jag ville säga emot. Jag var inte det minsta rädd för Thomas. Han kunde få slå ihjäl mig om det var så. Men jag ville inte göra Jennifer besviken.
-"Jo det är nog bäst" sa jag kort -"Men ta hand om dig vännen, det ska bli bra ska du se" la jag till innan jag gav henne en kram och gick fort iväg åt ett annat håll än det jag kom ifrån.
 
Det kändes tungt att lämna henne där. Men hade inte mycket till val. Hon lovade att hon skulle höra av sig så fort som möjligt. Han se att hennes mobil dog innan jag stack. Skrev henne ett sms i alla fall om att jag alltid skulle finnas för henne om hon behövde mig. Och det står jag för.
Jag vet att jag även har en del dolda känslor för henne som jag vet inte kommer bli besvarade om jag skulle visa dom. Jag vet att hon inte heller skulle va redo för det. Inte förrän Thomas slutar jaga henne. Inte förrän han har fått något förnuft, vilket nog är så gott som omöjligt.
Medans jag gick hem började regnet ösa ner. Jag brydde mig inte. Förlorad i tankar lunkade jag hem. Emellanåt stannade jag för att höra om hon kanske följde efter mig. Men det var väl en önskedröm. Jag gick de få kilometrarna hem till min tillfälliga bostad där jag sover.
 
Katten var innanför dörren och ville ha mat. Han fick sin mat och gick upp igen. Tittade på klockan. 04:20. Det hade tagit en timme allt detta på ett ungefär. Men det gjorde mig inget. Oavsett att jag visste att jag skulle jobba tidigt så kunde jag inte bara strunta i henne. Jag kunde inte alls låta henne gå omkringa själv, rädd och utan att känna att jag kan finnas för henne. Hon är värd så mycket mer. Det kommer hon alltid vara för mig.
Jag började bli sömnig och tog av mig kläderna för att göra mig i ordning. När jag äntligen la mig var det bara för att få en vilad kropp. För visste att det var för sent att somna nu. Jag skulle bara sova över tiden då och missa jobbet. Men allt detta var det värt. Som James Smith's, alltså mitt motto är: Vännerna gör det värt och leva och då lever jag för dom.
 
The End

Meddelandet var kort och konsist. "Ring" stod det. Jag tvekade. Vad ville hon mig vid denna tidpunkt?
Jag fick upp telefonboken på mobilen och bläddrade ner till hennes namn. Sen tryckte jag på ring-knappen. Några toner hördes och sen svarade hon.
-"Hej" sa hon och jag kunde tydligt höra gråten i hennes röst.
-"Hej vännen hur är det?" svarade jag eftersom att jag kände på mig att det måste vara något jätteallvarligt "Vad har hänt?".
Hon dröjde lite med svaret. -"Det är hemskt just nu, jag orkar inte mer."
Jag förstod först inte va hon menade men jag kom på snabbt va det kunde vara som fått henne att bli såhär. Hon snyftade högt och försökte nog hålla tillbaka gråten.
-"Vart är du någonstans vännen?" frågade jag för jag visste att hon skulle behöva någon just nu. -"Ska jag möta dig någonstans?".
-"Ja snälla möt mig vid det gamla lagret bredvid skogen, om du vill?"
-"Självklart, kommer så fort jag kan" sa jag och menade varje ord. Jag har alltid varit den som ställt upp för mina vänner och om dom behövt så har dom alltid kunnat prata ut med mig.
-"Tack vännen" sa hon i en mindre ledsam ton. Jag hade troligen fått henne att må lite bättre och det kändes bra och viktigt för mig.
 
Jag avslutade samtalet och gick ner till hallen och klädde på mej ytterkläderna så fort jag kunde. Var inte någon större fara eftersom att jag bara behövde trycka i fötterna i skorna, ta på mig jacka och hatt och gå ut.
Utanför jamade katten. Han blev insläppt innan jag drog iväg genom mörkret. Jag började springa. Ville vara där för att verkligen försäkra mig om att hon var okej. Att hon inte hade blivit överfallen och låg vid någon buske. Jag sprang neråt och uppåt bland det småvägar jag kände till. Jag kunde den här stan som min egen ficka.
Jag sprang så som mitt liv vore i fara, även fast det inte var fallet. Jag sprang genom det mörker som fyllde natten och hoppades innerligt att hon var kvar där hon sa. Vid olika tillfällen tittade jag bakåt och åt sidorna om jag skulle se henne någon annanstans. Men jag stannade inte. Jag minskade knappt farten. Jag pendlade mellan att gå fort och att springa. Jag behövde komma till henne för att se hur allt låg till det visste jag. Det började regna, men det struntade jag i. För en vän som behöver mej skulle jag kunna springa i åskväder och orkaner för.
 
Väl framme vid den stora parkeringen till lagret stannade jag till lite. Inte för att vila, utan endast för att se om jag kunde se henne någonstans i närheten. Och där var hon. Hon vinkade till mig att komma dit bakom huset så att hon inte skulle bli upptäckt från den stora vägen som susade förbi brevid det massiva huset.
Jag sprang dit där hon var och gjorde som hon bad mig, att stå så ingen såg mig från vägen. Det var visserligen inga bilar som körde förbi just nu vid denna sena timme men man visste inte när det gällde den här staden.
-"Vad har hänt Jennifer? Varför är du här ute i detta väder?" frågade jag. Jag såg att hon hade varit ute länge. Hon såg väldigt utsliten och helt slut ut.
-"Det är Thomas. Han är efter mig igen. Jag orkar inte med honom längre" sa hon medan hon då och då tittade till så det inte kom någon bil.
Jag blev full av irritation mot Thomas. Jag visste det. Jag kände det på mej att det skulle vara han som var orsaken till hennes tårar.
-"Men ... " sa jag och försökte hålla min mask. -"Va hände? Varför är han efter dig nu vännen?" Hon blev tyst för att se om det kom någon bil. Det gjorde det inte så hon vände sig mot mig igen.
-"Jag gjorde slut med han idag, för jag känner att jag inte älskar honom, och det ville han inte tillåta." Hon tog ett djupt andetag och blicken blev glansig "Jag orkade inte mer."
-"Det förstår jag vännen. Du vet ju själv att han inte är bra för dej." Hon nickade. Hennes mobil ringde. Det var Thomas som ringde. Hon tryckte bort honom utan att ens tveka när hon såg vem det var. Det fick mig att känna att hon verkligen menade att det var slut mellan dom. Han hade inte varit någon bra pojkvän. Det visste alla hennes vänner om men det var få som kunde få honom att lämna henne ifred.
 
forts nästa inlägg